Historien om mina ridstövlar 160129

Såg tv- serien ”Bonderöven”, som handlar om en dansk bonde, som bedriver jordbruk på gammalt vis. Denna kväll tillverkade han sina egna läderstövlar. Eftersom jag på 70- talet hade häst (hästar) skaffade jag mig ridstövlar.

Dessa stövlar har en historia som jag blev påmind om under tv-programmet. På den tiden flög jag mycket på Polen, var där ibland varje vecka, jag har gjort hundratals flygningar till Polen, var där så ofta att jag fick ha två pass eftersom ett ständigt var på polska ambassader eller konsulat för visumansökningar. Det blev bättre när Olof Palme fick till en bilateral överenskommelse med Polen om fri visering för oss svenskar.

Ibland hade jag flera övernattningar och fick då gott om tid att känna både folket och landet. Bland annat stötte jag på en skomakare, som tillverkade skor och stövlar på beställning. Han hade sin verkstad i en liten ort, som heter Gdańsk Wrzeszcz och ligger mellan Gdansk och Sopot vid Östersjökusten.
Man fick ställa sig på ett papper och sedan ritade skomakaren av fötternas konturer. Sedan sydde han upp skorna, som i regel var klara för avhämtning efter några veckor. Skomakaren pratade enbart polska och det kunde ju inte jag, endast några få ord som god dag eller god natt och dylikt. Ordet golonka lärde jag mig, det betyder fläsklägg. Golonka var egentligen den enda rätt jag tyckte smakade bra av det så välkända ”polska köket”, som jag tyckte hade ett överdrivet rykte. Idag är det annat, nu serveras läckerheter av olika slag till mycket vettiga priser.
Denne skomakare tillverkade flera par figursydda sköna skor till mig, de kostade svartväxlat endast 28 svenska kronstycken. Min då gode vän och flygelev järnhandlaren Sigvard Jonsson provade mina skor och de passade även honom perfekt. Det innebar att jag kunde köpa hem figursydda skor även till honom.
När jag nämner Sigvard Jonsson når mig osökt en episod för ungefär ett år sedan, man hade konstaterat att jag hade en cancertumör i tjocktarmen, jag fick förtur till operation på Västerviks lasarett. När jag skulle sövas och blivit indragen till operationssalen hälsade en kille, troligen narkosläkaren på mig. Följande konversation följde, han sa:
-Du kände min farfar- vad hette ha? Svaret blev -järnhandlaren Sigvard Jonsson i Vimmerby- Honom lärde jag flyga och vi badade bastu hemma hos honom varje vecka- blev mitt svar.

Min kommentar blev: ”Det var ju en evig tur att det varken var Din far eller farfar som skulle söva mig”.

Det sista jag kommer ihåg innan jag somnade in i dimman var kirurgernas och alla inblandades höga skratt! Jag är numera helt fri från cancern kan jag upplysningsvis glädjande meddela! 

För att återgå till skomakaren i Gdańsk Wrzeszcz, så satt jag ofta hos honom, där satt också ofta officerare och poliser som också handlade skor och ibland kunde man komma i samtal med innegänget där. Skomakaren höll till just i hörnhuset där avtagsvägen mot flygplatsen började. Vi piloter bodde oftast på Grand Hotell i Sopot, som var ett gammalt nedslitet hotell och på sin tid varit ett kasino, även använts av Hitlers patrask under kriget. Vi piloter i företaget kallade stället för HOLMSTROEM AIR,s vilohem 

 Grand Hotel Sopot

Skomakaren tillverkadeäven mina ridstövlar, vilka tyvärr var mycket svåra att få på och av då de var trånga i skaften, det blev mest att jag använde mina ganska slitna ridstövlar som jag använt på den tiden jag tävlade på motorcykel.

Det hör till saken att jag och en kamrat, till lika frekvent passagerare köpte var sin hopphäst av bästa ras i närheten av Sopot. 

Ja det var ett minne som flöt upp från gångna tider. Jag har flera gånger under senare år besökt Polen på motorcykel, det har varit intressant att få se lite mer än de fyra flygplatser, som var de enda man fick landa på vid den tiden när kommunisterna styrde och ställde i detta land. Idag är det fritt. Jag har med motorcykel korsat landet i olika riktningar både i söder, norr, öster och väster. Besökt koncentrationsläger, saltgruvor, skidorter mm. 

Stornoway, Yttre Hebriderna 160115

  
Låg inatt och lästen en artikel i Kvällsstunden om Yttre Hebriderna och staden Stornoway, som ligger på ön Harris utanför Skottlands nordvästra kust. Öarna lär vara kända för bland mycket annat tillverkningen av tweedtyger och sin rökiga maltwhiskey med namnet Islay. 
Det senare minner mig om att jag under ett halvår i början av 2000- talet var utlånad som pilot till ett sedermera avsomnat flygbolag i Malmö där vi trafikerade sträckan Berlin/Tempelhof – Oslo/Gardemoen på Saab 340. Ombord sålde värdinnorna just denna maltwhiskey till hågade resenärer för 50 svenska kronor för en halvliter. Taxfree-försäljning kunde bedrivas eftersom Norge i detta sammanhang inte tillhör Europa.

Det var egentligen staden Stornoway som drog till sig min uppmärksamhet. Jag har vid några tillfällen landat på flygplatsen där. En flygplats där tiden verkade stått stilla, man kände sig tillbaka till andra världskrigets dagar. Byggnaderna påminde om gamla krigsfilmer man sett, där var blåsigt och kallt i december när jag tillsammans med gamle kompisen Jan-Ulf ”Spinn” Friden mellanlandade där under en ferryflygning med en Beechcraft Baron från Kansas till Malmö. 

Vi hade brottats med motvindar och dåligt väder, snöat in på Narssarssuaq på södra Grönland där vi blev sittande i snöstorm närmare en vecka innan vindarna och lågtrycken lagt sig tillrätta och vi kunde flyga vidare. Vi hade inga extra kabintankar installerade och blev ytterst beroende av förliga vindar. 

Väntetiden tillbringade vi i glada vänners lag, där var flera piloter som jag kände sedan tidigare, bland annat orginalet och legenden ”KvastLasse”, hans ordinarie namn har jag tyvärr glömt.  

KvastLasse hade kommit över ett stort batteri som han skulle ha till sin sommarstuga någonstans i Sverige. Han kunde inte få det med sig på reguljärflyget och undrade om vi kunde ta med oss det till Sverige. Hjälpsam som man är bistod vi honom med den tjänsten. Vi lastade in det tunga batteriet i nosutrymmet och gav oss iväg. Problemet var att efter någon timmars flygning kom jag underfund med att kompassen visade mycket konstigt. Det var hav så långt ögat kunde se och inga landkonturer att lokalisera sig emot. Vi styrde vidare på samma kurs som vi haft och följde upp med riktningen på de höga atlantvågorna. Jag ropade upp flygplatsen på Färöarna men de hade ingen radar igång som kunde bekräfta vår position, vill minnas att vi fick några radiobäringar från dem. Det var bara att styra vidare med förhoppningsvis något så rätt kurs. Efter drygt fyra och en halv timma landade vi så på flygplatsen Stornoway på Yttre Hebriderna. 
När vi landade på Sturup blev jag varmt omkramad av Britt Nordström. Britt och Lennart Nordström var våra uppdragsgivare, tillika ägare till den fabriksnya Baronen vi just levererat. Deras Vickers Viking hade havererat under inflygning till Bromma några dagar tidigare och mitt uppe i allt så hade de också haft oss att oroa sig för. 

Ja det var några minnesbilder från gången tid! /J-O 

‪28/11-05/12 1978 Beech Baron SE-GEK DK/Spinn (Jan-Ulf Fridèn)‬

Wichitha-Ft Wayne 3,3

Ft Wayne-Niagara Falls 1,9

Niagara Falls-Bangor 2,6

Bangor-Goose Bay 3,7

Goose Bay-Narssarssuaq 4,2

Narssarssuaq-Reykjavik 5,5 Fick vänta 5 dygn p.g.a. snöstorm och motvind

Reykjavik-Stornoway 4,6

Stornoway-Malmö 4,6