Flyghistorikern och vännen Stig Kernell är död

20140413-004141.jpg
Fick idag det tråkiga beskedet att gamle vännen och flyghistorikern Stig Kernell inte längre är ibland oss. stig blev 92 år.

Jag träffade Stig första gång på 60- talet när jag flög rundflyg på Skobovikens is, en vik av sjön Sommen, något norr om Tranås. Stig kom ner och pratade. Jag blev hembjuden till deras hem.

Han följde med till Hultsfred, hyrde vår Cessna 172 och tog den tillbaka igen. Sedan träffades vi ofta.

När han just hade fyllt 60 år och gått i pension erbjöd jag honom att hänga med till Florida. Där var vi några dagar och besökte bland annat Disney Word, där tog han bl a en hel rulle med foto på enbart feta amerikanare, en bildserie som vi haft mycket roligt av. I Vero Beach hämtade vi en fabriksny Seneca, som vi flög hem till Hultsfred.

Vi landade på Washington Dulles flygplats och hälsade på en ambassadtjänsteman med fru, som var bekanta med Stig. Vi blev guidade i staden, besökte det stora flygmuséet där samt platsen där då ganska nyligen en stor passagerarkärra dramatiskt kvaddat i vattnet.

Vi fortsatte via Goose Bay i Labrador och Island till Hultsfred, fem bränslefat hade vi i kabinen för att slippa så många mellanlandningar. Stig spelade in ett radioprogram under resan, som sedan sändes på diverse radiostationer i vårt land. Kommer ihåg att Stig kåserade över varför landet som var vitt kallades för Grönland och landet som var grönt kallades för Island, en typisk frågeställning för Stig.

Jag anlitade honom flera gånger som föredragshållare i både Hultsfreds och Vimmerbys Rotaryklubbar där jag varit och är medlem. Han var populär att lyssna till med sin härliga humor.

Senast jag träffade honom var i hans hem någon vecka efter invigningen av Ove Fundins staty, som står på torget i Tranås, det var i augusti 2012 om jag inte minns helt fel. Det var tillsammans med Ove och hans fru Iljanna, några flygkändisar som Öyvind Pedersen, Lasse Eggeling, Ola Sjöstedt. Vi var på en motorcykeltur och stannade till hemma hos Stig. Vi blev bjudna på kaffe och Stig visade sitt fantastiska bibliotek. Inte ens bastun var användbar på grund av bokhyllor. Där fanns mer att läsa om mitt eget företag än vad jag själv har sparat. Jag fick alltid hjälp av honom att komplettera mitt bibliotek när det var någon bok jag saknade.

Kommer ihåg hur Stig då berättade om Amaltheamannen Anton Nilsson, som blev dömd till döden efter att applicerat en bomb på utsidan av ett förläggningsfartyg i Skåne, varvid en man dog och flera skadades. Dödsstraffet blev dock förvandlat till fängelse. Denne man blev sedermera pilot i Ryssland och förmodligen därför nära bekant med Stig.

Tryck på webbadressen nedan för att se hans märkliga dödsannons:
/J-O

http://www.expressen.se/nyheter/historien-bakom-stigs-ovantade-dodsannons/

20140413-004311.jpg

20140413-004342.jpg

20140413-004410.jpg

20140413-004439.jpg

20140413-004458.jpg

20140413-004519.jpg

Bilderna föreställer personerna som är nämnda i texten. Stig Kernell, Öyvind Pedersen, Ola Sjöstedt, Lasse Eggeling samt Iljona och Ove Fundin.

MAF- Danmarks 25- årsjubileum Del 3

20140412-001114.jpg
Resan till MAF-DK’ 25- årsjubileum i Odense
Efter söndagsmorgonens trivsamma och intressanta frukost tillsammans med MAF- Englands grundare Stuart King 92, var frågan vart jag skulle fortsätta min minisemester. Regnet hade upphört och solen började titta fram. Bestämde mig för att att ta en tur ner mot södra Fyn, som jag nog aldrig besökt tidigare.

Tog en promenad i tunneln under järnvägsstationen till en jätteplan, där jag fått tips om att det var fri parkering, vad får jag se! Jo, min lilla gulliga MG- Cab, stod där genomblöt och såg allmänt ledsen ut, därtill beklädd med en förnedrande gul klisterlapp, som talade om att jag skulle betala in 650 danska kronor i parkeringsböter inom fem dagar. Det stod endast två bilar på hela denna stora uppställningsplats, så det är klart att det var viktigt för danskarna att få in dessa kronor från en intet ont anande svensk. Helt blåst på första nattens hotellrum och nu detta.

Min princip har egentligen sedan årtionde varit att så snabbt som möjligt passera Danmark, utan att övernatta, tanka eller spendera något. Brukar räkna fingrarna när jag hälsat på en dansk affärsman. Märkligt nog finns det mycket trevligt folk där också och hittar man rätt krog, kan man få mycket god mat i landet, men då får man också betala så det svider i plånboken.

Förtretad körde jag ut ur Odense på sydlig kurs och tänkte tillbaka på alla trevliga resor på 60- talet, som jag gjorde som säkerhetspilot åt Werner Sörensen i hans Cessna 177 Cardinal. Odense var Werners födelsestad och han hade massor av ungdomsvänner och en del svägerskor, som skulle besökas på diverse 50- årsdagar och liknande. Alltid lika trevligt att komma dit.

På Beldringe flygplats gjorde jag mitt livs enda segelflygstart med vinch, det var en ny upplevelse. Så gjorde man förr i världen, numera bogseras det alltid efter ett motorflygplan.

På Beldringe, som är Odenses flygplats har jag spenderat flera hundra tusen kronor på omlackering av våra flygplan. Kommer särskilt ihåg en landning där när jag tillsammans med Bengt Grafström och Sievert Andersson landade efter ordinarie stängningstid i landningsminima. Vi kom över Atlanten från Albany i staten New York, jag hade köpt guvernörens Beech King Air 100 med en exklusiv text på taket “THE STATE OF NEW YORK”. Maskinens lackering var för övrigt inte vacker och i behov av ny lack.

Vi hade förbeställt tid för en snabblackering, problemet var att vi inte hade något landningskort över flygplatsen, men jag hade ganska gott minne av fyrarnas frekvens, banans riktning, ca 240 grader och ungefärlig elevation, något över havsnivån.

Där fanns en VOR- samt en ytterfyr, ILS’ens frekvens fick vi söka oss fram till och fick bekräftad via morsesignalen. Vi kunde ju inte ropa upp och fråga om allt detta, det hade verkat för oproffsigt! Landningen gick bra och vi fick taxa direkt in i en hangar. Det rådde dimma och ösregn. Hade tur och fick lift med Sterlings Caravell över till CPH där vi kunde åka vidare med vår egen flyglinje till Linköping. Det nyinköpta flygplanet var avsett för just den linjen, som vi flög med tre dubbelturer per dag under sex år för SAAB i Linköping.

Nu har jag visst flummat ur, jag kom så småningom ner till ett färjeläge där en färja just skulle gå till Sönderborg på Jylland. Jag körde direkt ombord, nu rådde dimma och regn, började fundera på vad jag höll på med, nyligen utskriven från Kalmar sjukhus där de varit inne och rotat i mina kranskärl, endast för att konstatera att de var obotligt igengrodda. Kunde ju lika gärna kört hemåt igen när nu vädret var så dåligt för att njuta av en premiärtur i en öppen cabriolet.

Jag kom över till Sönderborg, där har jag också många minnen från. Hade en del flygningar dit förr i världen. Jag körde över till flygplatsen, som såg ganska övergiven ut denna söndagsförmiddag.

Vid en resa som SAS bjöd på till Thailand, Singapore och Bankock 1994. Träffade jag bland övriga Nordens flygdirektörer Hans-Ingolfs Nielssen, från Cimber Air, en av sönerna till gamle Ingolf. Detta ledde till att vi efter långa förhandlingar leasade en ATR-42 med 50 stolar, som vi satte in i trafiken mellan Arvidsjaur, Storuman och Stockholm/Arlanda. Två dubbelturer per dag. Jag träffade gamle Ingolf några gånger, det var en gemytlig dansk, som var ganska sjuklig på slutet. Kommer ihåg att jag straxt före hans död frågade sonen hur han mådde och fick svaret: “Han har så ont, så när han blinkar med ögonen får han ont långt bak i nacken”. Ja då är det ju inte så lätt att driva flygbolag och leva.

Jag gick på en av de bättre tekniska kurserna på flygplantypen som jag någonsin gått, simulatorutbildningen däremot fick jag åka till Finnair i Helsingfors och göra.

Jaha, vad gör jag nu, Sönderborg är en ganska tråkig håla, regnet fortfar att ösa ner. Jag rullar på och hamnar i Flensburg, kör ner till hamnen och tar in på Ibis, ett billigt hotell med dålig internetuppkoppling. Vilade några timmar. Frågade om en bra krog med god mat. Jodå, om jag gick vidare 450 meter skulle jag hitta Hansens Brauerei. Startade promenaden i lätt duggregn och slutade den i ösregn.

Restaurangen var samtidigt ett bryggerimuseum med trevlig inredning och mycket trevlig personal. Jag hängde av mig en dyblöt jacka och beställde den bästa ungerska gulaschsoppa jag någonsin ätit, den var köttig och mäktig. Efter hand fick jag in min Schweinhaxe, den var nog lite torr och inte den kokta varianten jag föredrar, den heter Eisbein und Sauerkraut. Jag orkade endast igenom halva portionen, det är nog första gången jag missat att äta upp helt. Resan tillbaka till hotellet fick bli med en taxi. Jag ville inte utsätta mig för ytterligare en promenad, hjärtat mår inte bra av flera så långa och regnkalla promenader.

Ligger på hotellet och funderar över livet, Sollan på avlastning, normalt skulle hon varit med. Avlastning, från vad? Mina tankar går inte att avlasta, de finns där, 58 års bekantskap sitter ganska djupt. Bestämmer mig för att köra närmsta vägen hem under tisdagen, det blir en vecka efter förra hemkomsten från sjukhuset.

På morgonen besöker jag Citti Gross köper några spanska lufttorkade korvar och får se att de även säljer min hemstads Åbro Cider. Den har jag aldrig provat, provsmakar och köper ett flak. Det är ju helknäppt. Här går långtradare från Vimmerby till Tyskland med öl och läsk. Hundratals bilar kör samma väg och fraktar det tillbaka igen. En märklig spritpolitik. Tror dessa ständiga smuggelresor skull avta helt om Sverige sänkte spritskatten något, så pass att det inte längre lönade sig med dessa resor. Då skulle säkert systembolagets lönsamma försäljning öka, samtidigt som spritkonsumtionen totalt skulle minska.

Jag avstod till min stora sorg från mina normala inköp av Coca Cola, en dryck, som jag mått så väl av men som inte lär vara bra för en nyupptäckt åldersdiabetes. Hjärtproblem, försämrad njurfunktion, järnbrist, åldersdiabetes och ledgångsreumatism, nu är det bara tandvärk som fattas. Mitt uppe i tankarna ringer min vän tandläkaren Pär, Olle i Björkhagas måg och säger att jag inte kan komma till honom på fredag, han skulle dra ut en tand, som jag väntat på sedan december då han tog livet av nerven. Nu hade han fått reumatism i sin handled och kunde inte dra ut tänder längre. Han frågade om han fick lämna över mig till en kollega och det går ju bra bara jag slipper vänta ytterligare fyra månader.

Jag knallade på upp mot Kolding, får ofta stanna, denna nya urindrivande medicin de tvingar i mig åsamkar ständiga stopp på bensinmackar och i värsta fall buskar utefter vägen. Passerar Fyn och Stora Beltbron där det är så dimmigt att man inte ens ser vajermasterna.

Hade bestämt mig för att någonstans få avsmaka en dansk hackeböf. Närmade mig Öresundsbron och får se en skyllt med texten “Köge Havn”. Där bör man kunna finna en hackeböf. Där hittade jag “Restuaration Skipperkruen”. Avnjuter hackebiffen och drar vidare mot Öresundsbron. Hade tänkt tanka i Höör där OK brukar haltandets billigaste bensin, men inte, medan jag varit borta hade bensinpriset stigit med över 50 öre. Det är inte lätt att vara Smålänning i dessa dagar. Kommer ihåg vad jag var sur när bensinpriset på 70- talet översteg en krona. Får miljöpartiet hålla på och bestämma över den rödgröna röran, har vi snart ett pris på 20 spänn. För övrigt har inte heller borgarna gjort något åt priserna trots vallöften.

Körde via Figeholm där vår vovve Bella mötte mig hemma hos Hanne Nielsen, nu var Bella nyklippt och så otroligt glad, samtidigt orolig att jag skulle lämna henne igen, hon avvek inte en meter från mig under tiden jag drack en kopp kaffe. Bella var trött och sov i bilen hela vägen hem. Hon hade umgåtts med ytterligare 14 yorkshireterrier under fyra dagar och det var nog i jobbigaste laget. Fick vanlig kritik för hennes pälsvård, det hade tagit sex timmar att få ordning på henne. Stackars Bella med en så slarvig husse. Nu har jag lovat bot och bättring.
Kom hem till Vimmerby vid åttatiden på kvällen efter ca 100 mil under dagen.
/J-O

20140412-001238.jpg

20140412-001821.jpg

20140412-001841.jpg

MAF- Danmarks 25- årsjubileum Del 2

20140411-235654.jpg
Idag, söndag morgon, träffade MAF’s grundare Stuart King från Folkstone i England, 92 år. Vi åt frukost tillsammans, han hade även sin dotter med.

Jag passade på att fråga honom om han var med vid landstigningen vid Normandie under D-dagen? Jag har hört att han var det. Han berättade att han inte var med under D-dagen men kom med en båt några få dagar efter. Han var med som flygingenjör och hade som uppgift att ta hand om de engelska flygplan, som skulle flygas hem igen. Några hade landat på något kornfält och fått in gräs och korn i luftintagen. Han berättade om vilket hårt jobb det var, tror han sade flygplanet Taifun, är inte säker och kan inget om typen ifråga. Hur eller hur var det tolv cylindrar under motorblocket och tolv över. Han berättade att det var ett tungt jobb att byta 48 tändstift på en sådan motor.

Han berättade att i hans skvadron förlorade man 50 piloter i månaden under tre månaders tid. Han berättade om en nyutbildad pilot, som efter återkomst var så glad att han överlevt att han glömde fälla ut landningsstället. Hans chef tog honom avsides och tröstade honom. Dagen efter fick han ett nytt uppdrag som han inte återkom från. Stuart berättade om hur han såg flygplan starta från fälten och något fick ena vingen bortskjuten och gick direkt i backen. Han berättade att vissa tider var det fullt av Stukabombare i luften över dem.

Han berättade om en pilot som tre gånger blev nedskjuten över kanalen och blev upplockad av samma räddningsfartyg alla tre gångerna. Han berättade om en spitfirepilot, som kom så nära en tysk maskin att han kunde se ansiktet på den tyska piloten, ingen av dem kom sig för att skjuta. Samma sak berättade en pensionerad pilot jag träffade i Bangladesh en gång, han flög i kriget mellan Pakistan och Indien. Han berättade att de hade gjort honnör och avvikit utan att något skott avlossades.

Det var en mycket intressant timma vid frukostbordet. Stuart är nu fyllda 92 år. Jag frågade varför han inte nämner allt detta i sin bok, men han sa att han var mer intresserad av MAF’s framtid än det förgångna. Jag har hans bok både på engelska och svenska. I går kväll signerade han boken som nyligen kommit ut även på danska. Hela tiden berättade han med ett leende på läpparna.

Jag hade också en gammal tysk vän Werner Lindner, som dog vid 92 års ålder. Han flög för Hitler under kriget, han blev nedskjuten tre gånger och överlevde. Även han berättade med humor och ett leende om sina minnen från andra världskriget. Det är nu inte många i livet av dem som verkligen var med. Jag ångrar att jag inte bandat och skrivit ner alla dessa intervjuer, speciellt från Werner Lindner, som jag umgåtts med frekvent under 34 år, många är de nätter vi tillbringat i hans hem, men även hemma hos Sollan och mig. Werner älskade att följa med mig på fiske utanför Köpingsvik när vi hade sommarstugan där. Vi pilkade torsk och lade ut flundrenät.

Nu planerar jag en tur ner mot södra delarna av Fyn, kanske tar jag färjan över till Tyskland. Vädret är lite gråtrist, får se hur det blir. /J-O

20140411-235819.jpg

20140411-235859.jpg

20140411-235956.jpg

20140412-000014.jpg

20140412-000049.jpg

20140412-000111.jpg

20140412-000145.jpg

MAF-Danmarks 25- årsjubileum Del 1

20140411-234436.jpg
Fredag middag. Har lämnat Sollan på Granens dagcenter. I eftermiddag flyttar hon in på Granebo, det är i samma hus. Åker sen med Bella till Figeholm, hon ska bo tillsammans med sin mor och bror samt ytterligare drygt tio yorkshireterriers. Det var uppskattat, verkade dock som hon blev lite irriterad för uppvaktningen ibland. Bella var störst av dem, hon väger 5,4 kg nu. De övriga runt två, någon mindre ändå.

När vi köpte Bella för två och ett halvt år sedan sörjde hennes bror henne under mer än en månad.

Därefter kör jag E22 söderut, sitter och tänker på att jag fyra dagar tidigare, alltså i måndags åkte samma väg liggande i en ambulans mellan Västervik och Kalmar. Nu i vår MG- cab på väg mot Öresundsbron och Odense i Danmark. Nu känns det bättre även om jag är lite besviken på att de inte kunde reparera hjärtat denna gång, bara mer mediciner ingen Coca Cola. Ska sanningen fram, mår jag inte så bra.

Strålande väder nedöver, passerar Växjö, tankar billigt i Höör. Passerar Öresundsbron där bommen går upp med automatik när jag har brobizz. Samma sak vid Storebeltsbron.

Hade planerat att ta hojen men såg på väderkartan att en varmfront skulle passera under natten och lördagen. Då valde jag MG’n, då kan man åtminstone fälla upp suffletten när det börjar regna.

När jag tar några bilder från Öresundsbron kan jag se uppdraget från den annalkande varmfronten.

Väl framme i Odense regnar det och är kyligt. Jag hade bokat ett billigt rum via bokning.com. När jag kom fram var hotellet stängt, någon öppnade dörren åt mig och vid den stängda receptionen låg ett kuvert med min nyckel samt ett brev att det ligger sängkläder på rummet men att det kostar 60 Danska kronor om jag använder dem, frukost 60 DEK, extra avgift om jag betalar med kreditkort etc. Det största problemet var att det i verkligheten inte fanns några sängkläder på rummet. Jag fick sova med kläderna på. Vad är detta för en sylta jag hamnat på. Att ringa någon ansvarig gick inte. Det var ett vandrarhem jag hamnat på.

Ingen handduk, inget glas så jag kunde ta min medicin. Jag hade bokat två nätter och lämnat betalkortsnummret. Det utlovade trådlösa bredbandet lyste även med sin frånvaro.

Att jag var lindrigt sagt förgrymmad på morgonen kunde tydligen madammen i receptionen konstatera. Jag vägrade att ligga där en natt till. Hon prutade alla extraavgifter och jag slapp även betala avbokningsavgiften.

Jag gick över till andra sidan på huset där jag hade hört att en del andra MAF folk bodde. Jag bokade ett rum och kom lagom att få åka med de övriga. Gamle Stuart King bodde där, nu 92 år och kristallklar, lika förvånad varje gång jag träffar honom, han kommer alltid ihåg mitt namn. Det var Stuart King som 1945 startade MAF- England. En organisation som idag sysselsätter trehundra familjer i ett trettiotal länder där man flyger med ca 135 flygplan, en start var tredje minut. Helt fantastiskt. Stuart var flygingenjör under kriget, någon har sagt att han även var med om invasionen vid Normandi, tänkte jag skulle fråga honom men jag glömmer alltid bort det.

Hela lördagen tillbringade vi i en kyrka där MAF- Danmark firade 25- årsjubileum. Det var många intressanta tal. När de startade sin verksamhet var även jag med bland invigningstalarna. Vilken fantastisk utveckling. Nu har danskarna både piloter tekniker och flygfältsbyggare i tredje världen. Vi var representanter från England, Finland, Norge och Wallhagen och jag från Sverige.

Enligt Stuart King är det största problemet nu att få piloter som ställer upp ute i buschen.

Nu ligger jag i en sjön säng och försöker samla tankarna efter senaste dygnets händelser. Jag har ytterligare två avlastningsdagar till mitt förfogande och har inte bestämt om jag ska ta en tur över Gylland eller om jag ska ta en sväng via Flensburg, Kiel och färgan till Rödby. Får se vad morgondagen bär i sitt sköte.

Att lämna Sollan på avlastning känns inte bra även om hon inget har emot det hela. Men tankarna kan man inte avlasta. Själv blir jag visst mer och mer enstöring, åker gärna både bil och hoj ensam även om det är kul att åka i grupp också.

Är man ensam kan man ta dagen som den kommer, besöka de platser man vill se etc.

Nu vill jag önska alla en god natt ute i stugorna för det har jag bestämt mig för. Vi hörs i morgon.

20140411-234627.jpg

Mitt silvermärke i segelflyg (Silver-C) Del 2

20140327-230400.jpg
Mitt silvermärke i segelflyg (Silver-C) Del 2

Först lite bakgrund till flygplanet jag använde vi min sträckflygning till Mönsterås.

Sedan kommer det tragiska slutet. Flygplanet krossas under snömassorna när taket rasade in på Hultsfredsklubbens hangar i mitten på 60- talet.
Därefter försvann flygplanet lite mystiskt men återkom efter att flygplanet återfördes från en lada i trakten av Horn. Flygkroppen var/är i miserabelt skick, några vingar verkar inte finnas kvar.

Fick ett mail från Anders Möller han skriver bland annat följande:
Fick tips om Din sida av min son Patrik. Jag och Erik Björkman tog cert 1958 på Bulltofta och flög då SGP som var omdukad den vintern och målad enligt förslag av Ove Dahlén. Vi är alla tre nämnda fortfarande aktiva. Jag har hela tiden varit Malmöklubben trogen som lärare och segelflygchef. Erik gick till FV och sedan Swissair men är åter i Sverige som pensionär. Ove var hos MFI och SAAB i USA men är tillbaka också som pensionär.
Jag gjorde militärtjänst i Eksjö och var i Hultsfred sommaren 1960 i samband med en flyguppvisning och då fanns SE-SGP där. Jag var med i Robert Danewids lag på 70-talet på Hultsfred och har ett minne av att Du vid ett tillfälle for runt i moln i avvaktan att kunna landa
hemma.

För två år sen fick jag reda på att kroppen på SE-SGP fanns på Hultsfred och fick frågan om Malmöklubben var intresserad av “reliken”. Jag kände konstruktören, Lennart Hemminger, som tillbringade sina år efter pensionen på Sövde där hans Cessna från 1947 står kvar i hangaren han ägde. Jag hämtade flygkroppen, som nu hänger i MSFK-hangaren.
Bifogar bilder!

Anders Möllers kommentar till bilderna:
Det är OK att använda bilderna. Jag har Luftwaffeflyghuva och är 18 år, Erik Björkman, 19 år har båtmössa med Svensk Flygtjänstemblem.
Efter 24 starter i Bergfalke II-55 SUC gjorde jag min första EK-flygning med GrunauBaby SE-SNR den 14/10-56.
Nu i höstas 2013 flög jag Bergfalke II-55 SYT, som klubben har fått i luften och firade att jag varit segelflyglärare i 50 år.

Så långt Anders Möller. Ska bli intressant att följa segelflygplabets fortsatta öden den eventuella fortsättningen
Fick tips om Din sida av min son Patrik. Jag och Erik Björkman tog cert 1958 på Bulltofta och flög då SGP som var omdukad den vintern och målad enligt förslag av Ove Dahlén. Vi är alla tre nämnda fortfarande aktiva. Jag har hela tiden varit Malmöklubben trogen som lärare och segelflygchef. Erik gick till FV och sedan Swissair men är åter i Sverige som pensionär. Ove var hos MFI och SAAB i USA men är tillbaka också som pensionär. Jag gjorde militärtjänst i Eksjö och var i Hultsfred sommaren 1960 i samband med en flyguppvisning och då fanns SGP där. Jag var med i Robert Danewids lag på 70-talet på Hultsfred och har ett minne av att Du vid ett tillfälle for runt i moln i avvaktan att kunna landa hemma.

Så långt Anders Möller, det ska bli intressant att följa detta segelflygplans fortsatta öden efter en eventuell återuppbyggnad.

20140327-230442.jpg

20140327-230502.jpg